S/Y Morabeza: Det börjar bli vardag på kanalen

Vi stävar vidare i långsamt tempo genom ett vackert och växlande lansdskap i norra Frankrike. Vi har nu nåt orten Stenay och har på vår väg passerat Namur, Givet,Revin, Charlieville-Meziers och Sedan.Den 17/6 gick vi in i Givet och därmed också Frankrike. Vid gränsslussen kvitterade man ut en fjärrkontroll som man använder för att sätta igång slussarna när man kommer glidande. Det står
en mottagare en bit innan själva slussen och när man trycker på kontrollen så sätts systemet igång. Det funkar jättebra och vi har hittills inte haft några problem. Vi har nu gjort straxt under 40 slussar och klarat oss utan missöden än så länge. Vi slussar uppåt än så länge, Micke kör båten och jag kastar mig i värsta gymnaststil uppför en hal stege som sitter i slussen. Sen slänger Micke upp tampar till mig som jag lägger fast och sen klättrar ner igen och vi sätter igång slussen och tar oss uppåt.

De senaste två dagarna har det varit regnigt men varmt i luften, idag är himlen ljusare och enligt prognosen ska det nu bara bli bättre. Som svensk är vi vana vid att det finns sjömackar lite här och var men så är icke fallet här. Hittills har vi bara hittat en. För att ta oss till den var vi tvugna att avvika från vår kanal, Meuse, och ta oss igenom två extra slussar. Och det gjorde vi i ösande regn. I den första slussen satt en pråm fast så vi fick vänta en stund tills den lilla vita bilen från VNF kom och
hjälpte till. Dom vita VNF-bilarna susar omkring lite överallt längs kanalerna och är snabbt till hands om någon sluss krånglar. Så det löste sig och vi kom vidare mot macken. Där fyllde vi tankarna i båten och de två 20-litersdunkar vi fått tidigare. På väg därifrån kom en pråm ut ur slussen och det var med nöd och näppe att det gick att mötas. Micke höll Morabeza så långt åt sidan det bara gick, så långt att vi stod fast i dyn, och pråmen kunde passera oss med ca 30 centimeters marginal. Det var lite läskigt och pulsen var ganska hög hos oss. Utan problem tog vi oss loss ur dyn och kunde fortsätta.

På väg till Charlieville-Meziers åkte i genom två stycken tunnlar, det var lite annorlunda och lite småläskigt. Den första tunneln var ca 500 meter lång och det fanns inget lyse i den. Men vi har en strålkastare som hjälpte oss att se och vi tog oss tog oss tryggt igenom. Charlieville-Meziers var en vacker stad och vi gick upp till stora torget och åt på restaurang. Det är inte lätt att läsa menyer på franska vilket särskilt Micke blev varse då han beställde korv som visade sig vara en femstjärnig "Andualette" korv gjord på inälvor, tarmar och komage...den luktade och smakade väldigt illa. Micke lyckades dock få sig en fjärdedel och när personalen dukade av resterna blev dom lite bekymrade och frågade om det inte var bra. Frida och jag delade med oss av vår mat och även Micke blev mätt.I staden var det någon form av festival och det spelades livemusik lite överallt. Tvärs över vattnet så
spelade det i särklass sämsta coverbandet vi hört och dom höll oss vakna till midnatt då dom äntligen slutade spela. "Coverband from Hell" som Micke kallade dom och jag och Frida kan bara hålla med.

Från långa sträckor med industrier i Belgien har vi passerat landskap med höga berg och skog. Stundtals har det påminnt om Thailand med böljande berg med fantastik grönska. De senaste dagarna har landskapet gått över till miltals med åkrar och vackert
jordbrukslandskap med betande kor längs kanalsidorna. Kanalen har blivit mindre och mindre och nu är vi glada om vi slipper möten, för det är väldigt trångt på sina ställen och eftersom vi har köl på båten och vårt djup är ca 1,70 meter så är det svårt för oss att gå så långt åt sidan för det är bara i mitten som det är tillräkligt djupt för oss. Det är väldigt lite trafik vilket vi uppskattar och långa sträckor är vi helt själva. Man får inte ha bråttom när man tar sig fram den här vägen för det går väldigt långsamt, gissar att vi snittar på en hastighet något under 10 km/timmen. Men tiden går fort ändå, det slussas ganska ofta, det käkas och vi spelar spel. När vi inte gör det så försjunker vi i nåt som väl bäst kan beskrivas som meditation.

Skrönan om otrevliga fransmän är vi i det närmaste beredda att vilja ta kål på. Alla vi har mött har varit trevliga och hjälpsamma och vi trevar oss fram med de få franska ord vi kan blandat med engelska och gester. Hittills har det fungerat utmärkt. Men en sak som faktiskt stämmer är att alla bär på en baguette.

//Åse