Hemma igen!

Så var årets segelsemester slut. Från det att vi kom till Spanien tills vi åkte hem så blev det varmare och varmare för varje dag som gick. Och ärligt talat vi blev alla mätta och ansatta av den till slut konstanta värmen. Att dygnet runt känna sig smetig, kletig och kladdig av en blandning av svett, saltvatten och solkräm kan vara lite skönt när man är utsvulten på värme och sol men efter 6 veckor är det mest bara jobbigt. Micke fick ju en värmepaus när han var hemma i Stockholm och jag och Frida tog en minipaus på hotellet i Palma. Jag klagar verkligen inte men ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Ett tag såg vi fram emot att komma hem till normalväder men icke sa nicke, värmerekord över hela Sverige. Men det är skönare att vara hemma och värmen är liksom inte den samma, inte lika intensiv, som den var i Spanien. Hur som helst är det bara njuta, ett tu tre har vi snöslask och vinter....

Det blev ingen middag på klubben i Barcelona. Restaurangen var bokad för ett slutet sällskap. Så istället gick vi till ett ställe i shoppingcentret med utsikt över hamninloppet och gågatan som leder från La Rambla ut på ön där båtklubben och shoppingcentret ligger. Middagen var helt ok. Nedanför oss på gatan bredde alle handa försäljare ut sina prylar på lakan till försäljning, nike skor, sjalar, handväskor etc. Ja ni vet vad som brukar finnas hos gatuförsäljarna. Mitt under vår middag gjorde polisen en razzia och jösses vad snabbt vissa fick ihop sina grejor och la benen på ryggen och försvann medan andra var tvugna att lämna en del grejer efter sig. Polisen gick fram ganska hårt och det var nog inga vackra ord som sades. När försäljarna försvunnit låg det mängder av varor kvar på gatan och ett par poliser började städa upp och då, värst av allt, kom gamarna. Förbipasserande människor började rota bland grejorna och tog för sig helt utan skam i kroppen. Det var ganska osmakligt att se tyckte vi. Det är ju trots allt det försäljarna livnär sig på. Tycka vad man tycka vill om det.

Lämnar Barcelona med kapten vid rodret

På morgonen den 20 juli lämnade vi Barcelona och gick ut med broöppningen klockan 9. Fint väder och lite vind så när vi kommit ut ur hamnen hissade vi på och åt frukost medan vi åkte. Jag hade glömt att vi hade en "brödrost" på båten men det kom pappa ihåg när Frida, några dagar tidigare sagt att hon var sugen på rostamacka. Självklart blev det då rostade mackor till frukost. Dagen gick och allt eftersom mojnade vinden ur och tillslut fick vi ge upp seglandet och startade motorn en bit norr om Sitges. Men innan motorn drogs igång låg vi nästan helt still, ingen vind och ingen dyning, då beslöt Micke och jag oss för att ta ett dopp mitt ute på havet. Det var makalöst skönt.

Variant på brödrost

Frukost med rostad macka på väg mot Roda de Bara

Efter ungefär 7 timmar var vi äntligen framme vid årets slutdestination, Roda de Bara. Längs hela fastlandskusten i Spanien byggdes ett stort antal marinor för ca 10-15 år sedan vilket ledde till en stor överkapacitet och massor av lediga platser. Så även i Roda de Bara. Det fanns otroligt många lediga platser och känndes väldigt öde när vi kom fram. Medan vi fendrade på och spanade efter marineros som skulle visa oss var vi skulle ligga upptäckte jag att vi släpade på en lång pinne. Micke hade tidigare under dagen sett att vi körde på eller nästan körde på en pinne. Vi kunde nu konstatera att en ca 4 meter lång bambupinne följt med oss under dagen. Den hade kilat fast sig framför rodret på nåt vis så Micke fick klättre halvvägs nerför badstegen i aktern och lyckades få den att lossna. När den väl var borta fick vi vår plats, brygga R6 plats 50. 

På spaning efter plats i Roda de Bara

På bryggan finns det plats för kanske trettiotalet båtar och med vår båt blev det kanske 7. Vårt första intryck var alltså öde vilket bestod när Micke och jag gick iväg till hamnkontoret och då insåg att de ganska stora byggnader som låg längs hamnen var tomma. Det var bara mest gjutna skelett. Men inte helt, där finns bland annat ett par restauranger, cykeluthyrning och en relativt välsorterad båtaffär. Tjejen på hamnkontoret var jättetrevlig och vi blev lite mer positiva. Micke hade haft mailkontakt med den tysk som basar för stället, Knut, och tjejen kunde meddela att hon varit i kontakt med honom och berättat att vi anlänt samt att Knut skulle komma förbi innan vi åkte hem. Nästa intryck blev tyvärr också lite negativt, toaletterna och duscharna var enkla (vilket är ok) men tyärr inte särskilt välstädade. Jaja vi ryckte upp oss och insåg att det var faktiskst inte för att vi skulle ha det bra som vi kommit till Roda de Bara, det var för att Morabeza ska ha en trygg hamn att ligga i under vintern.

På kvällen gick vi en promenad till det närmaste samhället och gick då även förbi den närmaste stranden. Det ligger ett samhälle och en strand på varje sida av marinan och den sidan vi var på var verkligen jättetrevlig, den andra återstår att utforska. Vi åt en god middag och humöret steg. Hela påföljande dag, 21 juli, ägnade vi åt städning, tvättning och allmänt iordningställande, den 22 juli var det dags för hemfärd. Hela dagen var det lite mulet och temperaturen lite lägre så det passade perfekt. Inte för att det på nåt sätt var kallt, svetten lackade i vanlig ordning vid minsta ansträngning. Under dagen kom även Knut på besök och Mickes goda "feeling" för honom kvarstod. Dessutom lovade han att köra oss till flygplatsen kl 6 följande dag. Till slut var Morabeza klar och dags även för besättningen att snyggas till och sedan gå ut och äta. Micke hade fått tips av Knut om ett av ställena vid marinan men eftersom vi var lite tidiga så hade dom inte börjat duka än så vi gick till nästa ställe. En trevlig servitör som inte pratade ett ord engelska, vilket inte många på orten gjorde, förklarade att det var fullt men att han kanske hade ett litet bord. Det var iallafall vår uppfattning om vad han sa (ingen av oss kan alltså spanska men gissar gladeligen). Vi hängde en stund vid stället och straxt vinkade han på oss och vips hade vi bord. Vi åt världens brakmiddag, en av dom bästa under hela resan och gick nöjda till kojs sista kvällen i Spanien. 

Nu har vi varit hemma ett par dagar och precis som vi lovat kom vi hem i tid för att fira Fridas 13-årsdag tillsammans släkt och vänner. Vi har en tradition i familjen Palmquist att allt som oftast utbringa dagens skål. Hela den här sommarens skål går till Frida! Världens bästa unge som står ut med sina föräldrars idéer, värmen dag som natt, trånga utrymmet på båten, som aldrig klagar och gnäller. Vår tjej har världens bästa förmåga att gilla läget och ta det som det kommer. Tack Frida!

Fina Frida!

I september åker Micke och jag ner och tittar till Morabeza och tänkte då hyra en bil och åka och besöka en och annan cavaproducent. Det bästa än så länge med Roda de Bara är att det ligger väldig nära Spaniens cavacentrum. Således ett perfekt ställe för mig. När vi kastar loss nästa gång och var vi hamnar då får tiden utvisa.