Hemma igen!

Så var årets segelsemester slut. Från det att vi kom till Spanien tills vi åkte hem så blev det varmare och varmare för varje dag som gick. Och ärligt talat vi blev alla mätta och ansatta av den till slut konstanta värmen. Att dygnet runt känna sig smetig, kletig och kladdig av en blandning av svett, saltvatten och solkräm kan vara lite skönt när man är utsvulten på värme och sol men efter 6 veckor är det mest bara jobbigt. Micke fick ju en värmepaus när han var hemma i Stockholm och jag och Frida tog en minipaus på hotellet i Palma. Jag klagar verkligen inte men ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Ett tag såg vi fram emot att komma hem till normalväder men icke sa nicke, värmerekord över hela Sverige. Men det är skönare att vara hemma och värmen är liksom inte den samma, inte lika intensiv, som den var i Spanien. Hur som helst är det bara njuta, ett tu tre har vi snöslask och vinter....

Det blev ingen middag på klubben i Barcelona. Restaurangen var bokad för ett slutet sällskap. Så istället gick vi till ett ställe i shoppingcentret med utsikt över hamninloppet och gågatan som leder från La Rambla ut på ön där båtklubben och shoppingcentret ligger. Middagen var helt ok. Nedanför oss på gatan bredde alle handa försäljare ut sina prylar på lakan till försäljning, nike skor, sjalar, handväskor etc. Ja ni vet vad som brukar finnas hos gatuförsäljarna. Mitt under vår middag gjorde polisen en razzia och jösses vad snabbt vissa fick ihop sina grejor och la benen på ryggen och försvann medan andra var tvugna att lämna en del grejer efter sig. Polisen gick fram ganska hårt och det var nog inga vackra ord som sades. När försäljarna försvunnit låg det mängder av varor kvar på gatan och ett par poliser började städa upp och då, värst av allt, kom gamarna. Förbipasserande människor började rota bland grejorna och tog för sig helt utan skam i kroppen. Det var ganska osmakligt att se tyckte vi. Det är ju trots allt det försäljarna livnär sig på. Tycka vad man tycka vill om det.

Lämnar Barcelona med kapten vid rodret

På morgonen den 20 juli lämnade vi Barcelona och gick ut med broöppningen klockan 9. Fint väder och lite vind så när vi kommit ut ur hamnen hissade vi på och åt frukost medan vi åkte. Jag hade glömt att vi hade en "brödrost" på båten men det kom pappa ihåg när Frida, några dagar tidigare sagt att hon var sugen på rostamacka. Självklart blev det då rostade mackor till frukost. Dagen gick och allt eftersom mojnade vinden ur och tillslut fick vi ge upp seglandet och startade motorn en bit norr om Sitges. Men innan motorn drogs igång låg vi nästan helt still, ingen vind och ingen dyning, då beslöt Micke och jag oss för att ta ett dopp mitt ute på havet. Det var makalöst skönt.

Variant på brödrost

Frukost med rostad macka på väg mot Roda de Bara

Efter ungefär 7 timmar var vi äntligen framme vid årets slutdestination, Roda de Bara. Längs hela fastlandskusten i Spanien byggdes ett stort antal marinor för ca 10-15 år sedan vilket ledde till en stor överkapacitet och massor av lediga platser. Så även i Roda de Bara. Det fanns otroligt många lediga platser och känndes väldigt öde när vi kom fram. Medan vi fendrade på och spanade efter marineros som skulle visa oss var vi skulle ligga upptäckte jag att vi släpade på en lång pinne. Micke hade tidigare under dagen sett att vi körde på eller nästan körde på en pinne. Vi kunde nu konstatera att en ca 4 meter lång bambupinne följt med oss under dagen. Den hade kilat fast sig framför rodret på nåt vis så Micke fick klättre halvvägs nerför badstegen i aktern och lyckades få den att lossna. När den väl var borta fick vi vår plats, brygga R6 plats 50. 

På spaning efter plats i Roda de Bara

På bryggan finns det plats för kanske trettiotalet båtar och med vår båt blev det kanske 7. Vårt första intryck var alltså öde vilket bestod när Micke och jag gick iväg till hamnkontoret och då insåg att de ganska stora byggnader som låg längs hamnen var tomma. Det var bara mest gjutna skelett. Men inte helt, där finns bland annat ett par restauranger, cykeluthyrning och en relativt välsorterad båtaffär. Tjejen på hamnkontoret var jättetrevlig och vi blev lite mer positiva. Micke hade haft mailkontakt med den tysk som basar för stället, Knut, och tjejen kunde meddela att hon varit i kontakt med honom och berättat att vi anlänt samt att Knut skulle komma förbi innan vi åkte hem. Nästa intryck blev tyvärr också lite negativt, toaletterna och duscharna var enkla (vilket är ok) men tyärr inte särskilt välstädade. Jaja vi ryckte upp oss och insåg att det var faktiskst inte för att vi skulle ha det bra som vi kommit till Roda de Bara, det var för att Morabeza ska ha en trygg hamn att ligga i under vintern.

På kvällen gick vi en promenad till det närmaste samhället och gick då även förbi den närmaste stranden. Det ligger ett samhälle och en strand på varje sida av marinan och den sidan vi var på var verkligen jättetrevlig, den andra återstår att utforska. Vi åt en god middag och humöret steg. Hela påföljande dag, 21 juli, ägnade vi åt städning, tvättning och allmänt iordningställande, den 22 juli var det dags för hemfärd. Hela dagen var det lite mulet och temperaturen lite lägre så det passade perfekt. Inte för att det på nåt sätt var kallt, svetten lackade i vanlig ordning vid minsta ansträngning. Under dagen kom även Knut på besök och Mickes goda "feeling" för honom kvarstod. Dessutom lovade han att köra oss till flygplatsen kl 6 följande dag. Till slut var Morabeza klar och dags även för besättningen att snyggas till och sedan gå ut och äta. Micke hade fått tips av Knut om ett av ställena vid marinan men eftersom vi var lite tidiga så hade dom inte börjat duka än så vi gick till nästa ställe. En trevlig servitör som inte pratade ett ord engelska, vilket inte många på orten gjorde, förklarade att det var fullt men att han kanske hade ett litet bord. Det var iallafall vår uppfattning om vad han sa (ingen av oss kan alltså spanska men gissar gladeligen). Vi hängde en stund vid stället och straxt vinkade han på oss och vips hade vi bord. Vi åt världens brakmiddag, en av dom bästa under hela resan och gick nöjda till kojs sista kvällen i Spanien. 

Nu har vi varit hemma ett par dagar och precis som vi lovat kom vi hem i tid för att fira Fridas 13-årsdag tillsammans släkt och vänner. Vi har en tradition i familjen Palmquist att allt som oftast utbringa dagens skål. Hela den här sommarens skål går till Frida! Världens bästa unge som står ut med sina föräldrars idéer, värmen dag som natt, trånga utrymmet på båten, som aldrig klagar och gnäller. Vår tjej har världens bästa förmåga att gilla läget och ta det som det kommer. Tack Frida!

Fina Frida!

I september åker Micke och jag ner och tittar till Morabeza och tänkte då hyra en bil och åka och besöka en och annan cavaproducent. Det bästa än så länge med Roda de Bara är att det ligger väldig nära Spaniens cavacentrum. Således ett perfekt ställe för mig. När vi kastar loss nästa gång och var vi hamnar då får tiden utvisa. 

Barcelona, denna resas näst sista hamn

Vi stannade i Bonaire till den 17 juli. Den 16 tog vi en mycket lugn dag. Det var väldigt blåsigt den dagen så det var tur att vi planerat att stanna där vi var. Bonaire ligger i Pollenca bukten men där finns nästan inga stränder så ska man bada får man göra det från klippor. Det är väldigt vackert men oftast ganska svårt att ta sig i. På eftermiddagen 15 juli när vi kom fram gick vi till det närmaste stället för att bada. Det var knepigt att komma i men dagen efter när vinden lagt sig gjorde vi gick vi dit och badade igen och den gången gick det lättare. Vi handlade lite under dagen och åt lunch på en av dom få resturangerna. Till vår förvåning hade dom bland annat sushi och thaimat. Det var gott med lite andra smaker än dom vanliga här i Spanien.

Lunch på väg mot Bonaire

Upptagen båt i Bonaire, redo för rengöring

Lunchstället med andra smaker

"Stranden" i Bonaire

Vårt slutmål för den här sommaren är en marina straxt söder om Barcelona, Roda de Bara, heter orten. Ingen av oss har varit där så det ska bli spännande att se vad det är för ställe. Framför allt hoppas vi naturligtvis att det är en bra marina med bra varv där Morabeza kan ligga tryggt i vinter. Mitt på dagen den 17 juli kastade vi loss för att ta oss mot Barcelona men började med att gå tvärs över bukten till Port Pollenca för att tanka. Vi planerade inte att gå direkt till Roda de Bara utan hoppades få plats mitt i Barcelona på Real Club Maritim de Barcelona där vi var för tre år sedan. Då hoppade jag, Frida och min mamma av där för att resa hem medan Micke och pappa seglade ner till Torrevieja.

Landande sjöplan i Pollencabukten

Sista udden på Mallorca

Vi räknade med att det skulle ta mellan 20 och 24 timmar så Micke hade gjort ett vaktschema för kvällen och natten. Vi gick omlott och två av oss var alltid vakna. Vakt i tre timmar och sova i 1,5. Frida hängde med på mina vaktpass. Vid fyra tiden fick vi uppmuntrande påhälsning av några delfiner, det var lika häftig som det varit dom gånger vi sett dom tidigare.                 







Under eftermiddagen och kvällen hade vi lätt medvind och med spirat försegel och preventer på bommen seglade vi mot solnedgången. Vinden avtog under kvällen och tillslut fick vi ge upp seglingen och istället tuffa motor resten av vägen. Det var inte mycket dyning heller så lugnt och metodiskt tog vi oss sjömil för sjömil närmare vårt mål.


Vi sov och åt i omgångar. Förberett för natten fanns bland annat nudlar, stekta ägg, chips och chokladbitar. Middagen bestod av burkravioli. Inga kulinariska höjdare kanske men det funkade fint.

Frida höll ut till ca 04.30 då hon somnade på sin post i sittbrunnen. Hon sov gott med filt på sig medan jag och pappa fick se några delfiner igen. Det var en vacker natt och vi njöt av att vara vakna och känna att det faktiskt var lite kyligt. Att ta på sig en extra tröja var länge sedan vi gjorde. Frida vaknade igen redan vid halv 7, staxt efter solen börjat gå upp. Och som på beställning fick vi återigen delfinbesök i soluppgången.

Nedgång

Uppgång

Magiskt häftigt att vara uppe på natten. Himmel och hav gick ihop i svart och en magnifik stjärnhimmel tronade över oss. En och annan båt såg vi på håll och någon enstaka fick vi lägga om kursen för att inte gå rakt på annars förflöt natten mycket lugnt. Klockan  var alla uppe och vaktschemat var slut. Vi närmade oss fastlandskusten och efter en lätt frukost fick vi mail från Real Club Maritim de Barcelona, RCMB, att vi fick en plats där. Perfekt timing. Trötta och nöjda med natten gick vi in i marinan vid broöppning klockan 9. Marinan, eller båtklubben är mer rätt, ligger där La Rambla tar slut och där det går en gångbro till shoppingcentret Maremagnum. Man kan alltså inte ta sig in eller ut ur marinan med mindre än att bron öppnas, vilket den gör varje hel och halv timme på dagarna.

Väntar på broöppning

Efter incheckning och årets tidigaste landare sov vi alla i några timmar. En tur till shoppingcentret följde efter lunch i båtklubbens bar. Tro det eller ej men det var bara pappa och Micke som handlande, Frida och jag gick tomhänta därifrån. Micke for upp till stan och köpte räkor som han sen lagade en underbart god pastasås av. Efter maten stöp vi alla i säng och sov som stockar.

Idag, 19 juli, stannade pappa kvar i båten och bytte lite slangar och tog ett och annat dopp i poolen på området medan vi andra tog en tur på stan. Vi tog tunnelbanan till Sagrada Familia, vi gick inte in men beundrade bygganden medan vi gick runt den, åt lunch och sedan tillbaka igen där vi anslöt för lite poolhäng. Ikväll blir det middag på klubben och imorgon är det dags för den här resans sista dag på havet. Vi ska kasta loss och ta oss dom sista 30 sjömilen till Roda de Bara.

Motorstopp och ändrade planer

Porto Cristo och restaurang Quince levererade som förväntat. Faktiskt till och med ännu bättre. Stan kändes mer uppfräschad och och toaletterna och duscharna var helt nyrenoverade. Tataki på tonfisk på Quilince till förrätt hade vi sett fram emot och den var lika god som smaklökarna mindes! På kajen låg vi brevid en svensk båt och ett par båtar bort låg ytterligare en svensk båt. Det är inte särskilt ofta så många som vi har sällskap av andra svenskar så att vi nu var tre med svensk flagg var lite kul. Vi hade tänkt att stanna i Porto Cristo över natten men på morgonen bestämde vi oss för att stanna ytterligare en natt. Då tog vi tillfället i akt att lämna in lite kläder på tvätt och återigen besöka Drakgrottorna straxt utanför stan. Har ni vägarna förbi så är det väl värt ett besök. Det var fredag och fram emot kvällen var det full rulle i stan med marknad och matstånd. Vi beslöt att strunta i planerna på att äta i båten och istället käkade vi vid ett av matstånden.

Fint på väg mot Porto Cristo

Svårt att ta bra bilder i grottan

Läser på nätet att det är varmt hemma i Sverige men jag försäkrar er vi har varmare. På dom veckor vi varit har har dygnstemperaturen ökat konstant. Nu är det över 30 grader redan vi halv nio på morgonen och det håller i sig fram till ungefär 9 på kvällen. Ärligt talat börjar vi bli lite mätta på värmen. Ett av skälen till att vi valde att stanna i Porto Cristo ytterligare en dag var faktiskt att Micke var lite ur slag, förmodligen på grund av värmen. Under dagen den 13 juli hade vi skeppsråd och beslöt oss för att inte gå över till Menorca. Det tycker vi alla är lite synd men tiden räcker inte riktigt. Vi beslöt också att vårt slutmål för den här resan är en marina straxt söder om Barcelona så vi måste alltså revidera planera lite grann men alla var överrens om att det bästa i det här läget är att hoppa över Menorca och och istället styra norrut med Barcelona som mål. Just nu när jag skriver får Micke svar från marinan i Barcelona, Roda De Bara, så nu faller den biten på plats. Efter lite grubblerier på morgonen den 14 juli (Micke mådde fortfarande inte helt bra) så beslöt vi att ta oss till Alcudia, en tur på ca 35 sjömil. I början var det mycket dyning men den la sig efter hand. Till och från motvind och emellan varven fin segling. Men mest motvind så med segel uppe fick vi hjälpa till med motorn. Vi led rätt ordentligt av värmen även denna dag. När vi gått ungefär halvvägs var klockan 13.45 och då helt plötsligt och utan förvarning stannade motorn! Tur att det är en segelbåt vi har! Upp med mer segel i samma takt som allas adrenalin halt steg. Ännu mer tur att pappa var ombord, förste maskinist på Morabeza. I två timmar låg han på knä i motorrummet, till och från med hjälp av Micke, och felsökte. Tillslut stod det klart att det var något skit i tanken som satt stopp för dieseltillförseln. Med gemensamma krafter lösta Gert och Micke problemet och vi kunde lugnt och sansat ta oss in i hamen Alucdiamar. Underbart skönt med kompetenta herrar ombord!

Maskinisten har arbetat

Pustar ut efter arbetspasset. Tack!

En kort tur på stan där Frida hoppade studsmatta med sele som hon sett framemot. Hon fixade bakåtvolten som hon satsat på! Imorse, 15 juli, var vår plan att gå till Porto Pollenca efter att herrarna återigen legat på knä i motorrummet och bytt ett filter. Medan dom gjorde det gick jag och Frida en sväng på stan för att köpa ett par skor vi såg i går men det är ju söndag och butiken öppnade inte förrens kl 12 och då skulle vi vara på väg. Lite surt men å andra sidan brukar jag inte ha några större problem med att hitta skor...Det visade sig dock att det var fullt där och även fullt i Soller som var ett alternativ även om det är mycket längre. I takt med att värmen ökade så sjönk humöret och vi blev lite rådvilla kring om vi skulle ligga kvar eller försöka hitta nånstans att ligga. Micke ringde marinan i Bonaire, dom tog inte emot reservationer på söndagar men kunde nästan lova att vi skulle få en plats. Efter ytterligare lite velande kastade vi iallafall loss och fick ett par fina timmar in mot Pollenca viken. Det löste sig med plats och vi togs emot av en ovanligt trevlig marinero. Här ska vi nu ligga i två nätter och därefter hoppas vi att vädrets makter är med så vi kan ge oss ikast med en långsegling till Barcelona. Här finns ingen strans utan det är klippor som gäller, efter lite mankemang lyckades vi alla få ett välbehövligt bad. Efter badet var det tänkt att vi skulle titta på VM-finalen i båten men icke sa nicke, vi lyckades inte få in någon kanal på vår TV. Men på en restaurang i närheten satt ett gäng fransmän och tittade så med hjälp av deras jubel och Fridas bevakning på telefon så följde vi ändå matchen och gratulerar Frankrike till segern. Nu på kvällningen, kl är ca 19, har det dragit in lite moln så det är aningen svalaren än det brukar vara vid den här tiden. Snart ska hela besättningen duscha och därefter blir det middag ute.

Alcudia hägrar efter en hård dag

Bakåtvolt!

Morabeza seglar vidare i Medelhavet!

Micke åkte hemifrån Enskede den 13 juni för att fixa iordning båten tills jag och Frida kom ner den 16 juni. Han monterade bland annat en sprillans ny livflotte, förhoppningsvis en investering vi aldrig behöver använda.  Tanken var att vi skulle lämna Torrevieja redan den 17 juni. Men på grund av lite toalettproblem fick Micke ta av sig den  imaginära kaptensmössan och istället sätta på sig den lika rörmokarkepsen. Frida och jag roade oss med att bada och bunkra. Den 19 juni var det äntligen dags att kasta loss och med ett visst vemod lämnade vi plats 45 i Marina Salinas där vi haft  båten sedan augusti 2015. Tanken är att bit för bit ta oss österut i Medelhavet. Vart Morebeza ska lämnas när vi åker hem  iår är ännu inte avgjort. 

Efter en lång dag med lite vind kom vi fram till Calpe och välkomnades av den höga klippan. Otroligt vackert belägen hamn helt ok duschar och toaletter. Fina bad på båda sidor av hamnen där vi badade dagen efter. Men innan baden var det en lätt  bergsbestigning uppför klippan. Micke har tillsammans med Freddie en gång varit på toppen men nu var det för varmt för att  någon av oss skulle orka hela vägen. Jag vände lite tidigare än Frida och Micke. Blöta av svett sammanstrålade vi i båten för att sen spendera eftermiddagen på en av stränderna.

Efter två nätter i Calpe, 21 juli, var det dags för oss att ge oss av igen. Destination Espalmador, en vik i närheten av den minsta av dom baleariska öarna, Formentera, och ligger straxt utanför Ibizas sydkust. Återigen lite vind och en lång dag på havet. Vi alla tre har en märklig förmåga att sjunka in i nån form av meditativt tillstånd när vi sitter timme in och timme ut och i princip ingen händer. I början  händer det att jag tänker "fy så trist ska vi sitta här i 8 timmar" men helt plötsligt är man halvvägs och vips är man framme. Vi gör inte särskilt mycket när vi är ute. När vinden vill så seglar vi såklart och då är det är det alltid lite knepigt att  spela spel eller så. Är det ingen vind så är det motor som gäller. Det är i princip alltid dyning med mer eller mindre höga  vågor. Höga vågor, mer eller mindre vind spelar ingen roll vi tar dagarna som dom kommer och låter tiden gå. Det här livet är verkligen  inget för den som är rastlös.

Härliga dagar hade vi på Espalamdor där vi även firade midsommar. Firandet bestod inte av sill, potatis och snaps utan av boquerrones, en inlagd anjovis, och till det en bit bröd och en whiskey. Funkade alldeles utmärkt! Man bör inte ankra i viken utan istället har man lagt ut bojar som man kan lägga till vid. I vanliga fall förbokar och betalar man för sin bojplats men när Micke i förväg ringde för att boka fick han till svar att det det inte gick före 1 juli men att det var ok att ankra på sandbotten. Men när vi kom fram visade det sig att bojarna fanns där och att det bara var att ta en som var ledig. Dagen efter kom en kille i gummibåt ut och tog betalt.  Hur bra som helst. Jag gillar verkligen bojsystemet som finns på ganska många ställen här omkring. Dels är det bra för bottnen och det dels ligger alla båtar på bra avstånd från varandra samt sist men inte minst man behöver inte vara orolig för att ankaret ska tappa festet.

23 juli var det dags att kasta loss igen, den här gången till St Eulalia på Ibiza. Återigen ett ställe Micke redan varit på. Trevlig ställe där vi också stannade två nätter. Naturligtvis har vi följt fotbolls VM och här i Eulalia såg vi Sveriges match mot Tyskland, vi vet ju alla hur den slutade. Vi har TV i båten och kollar på matcherna på de spanska kanalerna och såklart har vi med vår heja sverige-banderoll men det hjälpte ju inte den här gången. 

Allså, när jag skriver att vi gjort vissa saker ett särskilt datum, det är ibland bara en gissning. Jag har en enastående förmåga att  helt tappa veckodagar, datum och vad som skett vilken dag och hur länge vi stannat på nåt ställe.... jag har helt enkelt stängt av tideräkning en smula... Oftast baserar jag de angivna datumet på det datum en viss bild är tagen, och oftast blir det rätt.  Hur som helst den 25 juni var det dags att dra vidare. Återigen hade vi en lång dag framför oss, typ 8 timmar, och ingen vind.  Det blev till att stånka motor och sakta men säkert lämna Ibiza bakom oss och skönja Mallorca föröver. Återigen en meditationsdag där vår "Helmer", autopiloten, fick tjänstgöra. Dagens enda "happening" var att vi på håll såg en svärdfisk hoppa upp och ner ur vattnet. Det är märkligt vad en sån händelse kan få stor verkan på en annars monoton dag. Micke har senare läst att svärdfiskar ofta hoppar för att göra sig av med parasiter, så nu vet vi det. Fram emot kvällen kom vi fram till St Elm, en fin bojvik mellan  Mallorca och den lilla ön Dragonera. Även här stannade vi två nätter och var uppe i byn och åt en ovanligt god middag med utsikt över viken och Morabeza. Vår fina Morabeza är verkligen liten  med medelhavsmått mätt det inser vi mellan varven. Det blev extra tydligt när vi såg henne ligga i viken bland alla andra båtar och Micke dessutom hör ett svensk sällskap prata om storlekarna på båtarna i viken och någon säger "..som den där  vita båten med blått, hemma är ju den ganska stor men här är den som en liten mygga...." Gissa om Micke kände sig lätt förorättad på Morabezas vägnar. Tyvärr har jag inga
bilder därifrån.

kopia  Den 27 juni på kvällen hade vi flyttat igen och låg nu i Port Antraxt på Mallorca och vid 20-tiden kunde vi välkomna min syster Marie och Fridas kusin Set ombord på Morabeza. Jätteroligt! Dagen efter kunde vi bjuda dom på en fin dags segling till Can Pastilla, en ort  lite öster om Palma. Micke skulle den 29 juni på morgonen åka hem till Sverige för att giga med QUEER och jag, Frida och Morabeza skulle ligga kvar i marinan under de 10 dagar han skulle vara borta. Marie och Set hängde med oss till den 2 juli. På vägen kunde vi fira att både jag, Micke och Frida gjort Mallorca runt. För oss alla saknades kuststräckan mellan St Elm och Palma. När vi kom fram till hamnen blev jag först lite besviken på läget för vår plats och lite orolig för att vi verkligen skulle få ligga där ialla dagar. Tänk om dom skulle vilja att jag skulle flytta båten till en annan plats medan Micke var borta... Jag ganska bra på att framföra båten både för segel och motor men att lägga till har jag helt klart inte övat tillräckligt på... Hur som helst blev det i slutändan bra, det var en bra plats och fick ligga där ialla dagar.  När mitt humör lugnat sig lite och den värsta värmen lagt sig ringde i och sjöng för Axel som den 28 juni fyllde 25 år. 

Tillsammans med Marie och Set hade jag och Frida roliga dagar med mycket skratt och många Yatzy omgångar.  Vi tog en promenad till Palma akvarium där Set skötte guidningen. Hamen vi låg i var ingen vanlig gästhamn utan en båtklubb med ett varv som hyrde ut lediga platser. Duscharna och toaletterna som vi hade tillgång till var jättefräscha och på båda sidor av området låg det badstränder. Stan i sig var och trevlig, alldeles lagom turistig för min smak. 

Sista dagen tillsammans åkte vi in till Palma, ca 15 minuter med taxi, och därifrån åkte vi tåg till Soller  på nordkusten. Tåget var drygt 100 år gammalt och färden tog ca 1 timme och bar av uppåt genom bergen.  Obekvämt men otroligt vackert. Det var söndag och som vanligt var det mesta stängt, till och med kyrkan konstigt nog. Efter en glasspaus tog vi en lika gammal spårvagn ner till hamnen där vi åt lunch och badade. Micke, jag och Frida spenderade några dagar i marinan där för två år sen och det var kul att komma tillbaka. 

Marie och Set åkte hem tidigt på morgonen den 2 juli. Jag och Frida tröstade oss med att gå till FAN Mallorca shopping center och shoppa loss. Promenaden tog ca 40 minuter och det var asvarmt. Svetten dröp och vi kastade oss in i första bästa butik med AC. Sen tog vi tag i shoppingen. Det blev taxi hem med alla kassar.  Jag var lite orolig att Frida och jag skulle få tråkigt i väntan på att Micke skulle komma tillbaka men vi hade supermysigt och lät dagarna gå. Badade mycket, bunkrade, lagade mat hemma ibland och avslutade alla  dagar med ett avsnitt av NCIS. Sedan vi kom hit till Spanien så har det blivit varmare och varmare dag för dag men än så länge sjunker temperaturen på nätterna vilket är jätteskönt. Jag känner mig konstant kladdig av svett, solkräm och salt. En inte alltför skön känsla men det är bara att ge upp och gilla läget.  Min kompis Åsa var på Mallorca under dagarna jag och Frida var ensamma. Dom bodde i Cala Bona som tyvärr låg lite för långt ifrån oss så det blev inte av att vi träffades.    Vi kände för att lyxa till det och natten mellan 4 och 5 juli tog vi in på ett jättefint hotell i Palma. Lyxigt värre med stor säng, AC och takterass med bubbelpool. Som grädde på moset var Mickes bror Henrik och hans sambo Jenny i Palma och vi möttes upp på resturangen på vårt hotell och åt middag tillsammans. Mycket trevligt! Hotellet låg nära katedralen i Palma i den gamla delen av stan. På förmiddagen efter tog vi en liten promedad innan det var dags att återvända till Morabeza.   Jag var lite orolig inför att lämna båten men vår båtgranne, Fred, en ganska lustig och pratsam snubbe lovade att hålla koll så det kändes bra och allt var i sin ordning när vi kom tillbaka. Fred tipsade oss om Sa Rapita, dit vi senare åkte.  QUEERS gig i Karlstad och Hässleholm var avklarade och hade gått bra. Nu var Micke äntligen på väg tillbaka. Dessutom i  sällskap av min pappa Gert och Hanna. Frida och jag var färdigbunkrade och förråden var välfyllda innan vi satte upp  Sverigebanderollen på nytt och tyvärr fick se Sverige förlora mot England. Men vi slickade snabbt såren och några timmar  senare välkomnade vi Micke, Gert och Hanna med en välkyld gin och tonic. Dagarna i Can Pastilla var därmed över och morgonen efter kastade vi loss mot Cabrera, ett naturreservat utanför Mallorca. Cabrera är en del av ett naturreservat och man välkomnas in i  lagunen av ett relativt smalt inlopp med en gammal borg på toppen. På ön placerades franska krigsfångar under Napoleonkriget. Hur många som överlevede har jag ingen aning om, även om ön är vacker så kan jag tänka mig att det är lätt att bli galen av värme och andra umbäranden om man skulle vara där som fånge för ett antal hundra år seden.  Även här ligger man på boj och det är otroligt vackert! Det är 7 meter djupt men hur klart som helst, känns som man är en del av ett gigantiskt akvarium. För två år sedan var vi också här och det är lika vackert nu som det var då. Då var mamma med men iår är hon hemma, vi saknar henne!

Vi stannade på Cabrera i två nätter, vilket är max antal nätter man får stanna där. Först sjösatte vi jollen och efter en del meck (som vanligt med utombordare...) så tog Frida, Micke och Hanna jollen in till ön och gick stigen upp till borgen. Jag och Gert bangade, jag för att dom gick mitt på dagen när det är asvarmt och Gert för att han har lite svårt att gå. Det är inte tillåtet att lägga till med jolle var som helst på ön utan man är hänvisad till två bryggor. Vid den ena, större bryggan, som ligger vid foten av berget med fortet, finns öns enda restaurang och dit åkte vi in på kvällen och åt tapas. Enkelt men gott.  Dag två på Cabrera så väckte Gert mig och Frida halv 8 på morgonen och klockan 8 satt hon och jag i jollen och hon peppade mig uppför berget till fortet. Svettigt och  jobbigt trots den tidiga morgonen men verkligen värt det. Mitt på dagen blev vi bordade av tullen. Två mycket trevliga killar som ville kolla alla  skeppspapper och pass. Ordning och reda på kapten Micke så det var inga problem. På eftermiddagen jollade vi in till den mindre bryggan (utom Hanna som  varit lite ansatt av värmen) med avsikt att gå på ett museum och lära oss mer om öns historia. Tji fick vi för det var stängt fast det skulle varit öppet. Efter den misslyckade turen stuvade vi undan och satte kurs på Sa Rapita. Medvind och väldigt behaglig segling men otroligt varmt. Många dagar i sträck har vi utbrustigt "idag är väl ändå varmaste dagen!". Det är nog helt sant varje dag för det blir bara varmare och varmare.   Vi fick alla ett gott första intryck av marinan. Det verkar vara nåt med Morabeza och varv för liksom i Torrevieja och Can Pastilla så ligger  vi väldigt nära ett varvsområde. Absolut inget som stör snarare ,tvärt om det är kul att ha lite aktivitet omkring sig. Efter den sedvanliga "landaren" dvs  chips, öl och whiskey så tog vi alla en välbehövlig dusch innan vi åt på marinans Cantina. En lätt men god middag till en värmestukad och trött besättning innan vi alla stupade i säng.  11 juni, tillika Hannas sista dag med oss, lade vi oss i utanför en fin strand straxt utanför marinan och ägnade dagen åt sköna bad. Jag som är alldeles för dålig på att hantera båten som jag ju redan påtalat, tog tillfället i akt och övade. Med bara en aning bistånd från kapten Micke tog jag oss ut från vår plats och det gick bra. På kvällen bjöd Gert på middag på båtklubben. God paella men i vanlig ordning alldeles för mycket. I morse gick alla utom Frida upp vid halvfem tiden då det  var dags att säga hej och tack till Hanna för dom är här dagarna. Taxin kom som den skulle klockan 04.45. Vi andra slumrade ytterligare en timme innan vi gick upp och satte kurs på Porto Cristo. Ett av våra favoritställen där vi var för två år sedan och nu fick tillfälle att återvända till. Tyvärr var det även idag väldigt gott om lite vind, så det blev till att stonka motor. Väl framme vid 13-tiden så var det en snabb "landare" och sedan BAD. Alla var lite trötta så efter en glasslunch tog vi alla siesta. Ikväll ska vi gå på vår favoritrestaurang Quince som vi var på 3 gånger senast vi var här. Hoppas dom levererar även iår!